psykiska påfrestningar

Ibland undrar jag varför jag valt just detta yrke. Varför man väljer att ta massa skit från både patienter och läkare (eftersom vi sköterskor tycks ha någon medlande roll mellan de båda parterna och få höra både det ena och det andra), slita till tusen och bli utan toalettbesök på hela dagen...
Svaret är väl det att jag älskar människor. Att de ljusa stunderna och de positiva patienterna väger tyngre än de negativa aspekterna av vårt jobb. 

Idag har jag fått ta massa onödigt tjafs och vara bollplank för en patient som ansåg sig felbehandlad och kränkt. På jobbet är jag stark, vet vad jag går för och står upp för det som är rätt och för det som är rätt och för att mina patienter ska få den bästa tänkbara vård. Brukar kunna lämna jobbet när jag går. Försöker tänka att när jag går in i omklädningsrummet och tar av de vita kläderna så är jag vanliga Emelie, hon som har värderingar och tankar om saker och ting, som kan dricka för mycket och skratta åt andras tokigheter. När jag har de vita kläderna så är jag professionella Emelie, Sjuksköterska. Tänker rationellt och visar empati men utan att lägga in för många egna tankar och känslor för det hade aldrig fungerat i längden. Alla har rätt att ha sin fritid och om jag skulle ta med mig alla mina patienter som jag känner för hem i tankarna så hade jag aldrig orkat jobba kvar.

Mitt jobb har fått mig att ta tillvara på livet, att alltid följa mitt hjärta och inte skjuta upp det som är viktigt för mig till morgondagen, för vem vet om man är densamma imorgon som idag!?