Första etappen-> flytten

Hej!
Idag var det alltså dags att ta sitt pick och pack och bege sig upp till Linköping.
Vi gick upp svintidigt (typ 06.25 på en lördag!) och fast att allt var nedpackat tog det sin lilla stund att få tömt lägenheten i Halmstad. Lådor skulle bäras ner för trapporna, packningen skulle pusslas ihop och stuvas in i släpet så att allt stod säkert och framförallt så att allt fick plats...
Det var en konstig känsla att titta in i lägenheten en sista gång, innan jag har bara känt lättnad över att lämna studentlivet och kollektivkänslan vi bott i, men nu kände jag nervositet och lite ångest.
Men, ångesten jag kände när jag satte mig i bilen och lämnade Halmstad var ingenting mot den jag kände när vi kom fram....
Tjejen jag skulle hyra lägenheten av bor i Stockholm och kunde inte komma ner personligen och lämna över nyckeln utan skulle skicka sin syster, som vi kommit överens om. När jag sitter i bilen och har ca 1 timma kvar ringer tjejen som äger lägenheten och undrar om jag snart är på väg för att hennes syster vill hitta på annat idag (trots att jag höll tiden exakt enligt vad vi bestämt). Jag lovade att höra av mig när jag hade 10 min kvar till Linköping, men får då inte tag i tjejen något mer....

När jag kommer fram till lägenheten och knackar på är det ingen som öppnar. " Det här är inte sant" tänker jag. Jag plingar och knackar, suckar och funderar vad jag ska ta mig till härnäst när det plötsligt dyker upp två män i typ 40-45 års åldern. Herrarna undrade vem jag är och om det är jag som ska flytta in i lägenheten. Jag svarade surt och frågade om dom hette **** i efternamn och att jag väntade på en syster som tydligen inte tänkte dyka upp. Den ena mannen visade sig ha nyckel och sa att han skulle hjälpa mig. Jag fräste något i stil med " Jaha, och vem är nu du då? Detta har inte jag fått information om"  Den ene presenterade sig som någons man och den andre sa inte ett ord. Den förste betedde sig väldigt flörtigt och ville att jag skulle gå ner med honom i källaren så att han kunde visa runt därnere medan hans vän klev in i lägenheten och skevade runt därinne, men sa fortfarande ingenting och jag kände hur paniken bubblade upp inom mig och bad en stilla bön att min kära pappa skulle komma med släpet alldeles runt hörnet och rädda mig...men pappa dök inte upp.
Jag räddade upp situationen genom att säga att först skulle jag ha nyckeln och lägenheten låsas och att jag  vägrade att gå ner i källaren förrän vi satt upp dörren med en stoppkloss.
Då kommer problem nr: 2...Dörren går inte att låsa....Jag vrider, det händer ingenting och herrarna flinar. Jag säger " Va fan är detta egentligen!? Var den inte låst från början eller vad är det som händer här??"
Varpå männen gör ett antal misslyckade försök också. Tillslut fick vi hjälp och det visade sig då att dörren var helt nybytt för veckan och var någon säkerhetsdörr där handtaget skulle hållas upp samtidigt som nyckeln vreds om. Dörrproblemet löst!

Det var kanske inget konstigt så, dom visade runt, gav mig nycklarna och åkte, men hela stämningen kändes skum och när jag öppnar dörren till lägenheten och inser att den som bott där innan inte städat för 5 öre ville jag bara gråta. Fönstren var genomskitiga, golvet var inte dammsugit och det var knäckebrödssmulor kvar i skåpen....
Välkommen till Linköping!